Depend On Me!

Med en tung kropp, stela vader och ömmande benhinnor fick jag ändå till 7 km längs med havet i Kivik. På en skaplig tid dessutom. Hjärnan blev rensad och sanningen är ett faktum (för typ femhundratjugoåttonde gången) – jag väger för mycket och måste helt enkelt göra något åt det. Tänker att om jag skriver ut det här så inbillar jag mig att en del läser det och då har jag faktiskt några att stå till svars för. Det borde hjälpa, eller?

Massor med redskap för att lyckas har jag. Det jag fattas är det där sista jädraranammat som gör att jag inte ger upp. Kanske bättre lycka denna gång.

Nåja- med en sån här vy kam vilken trött själ som helst återhämta sig på ett kick.