Depend On Me!

De senaste dagarna har jag funderat på hur fort livet kan förändras. Jag är nog egentligen väldigt tacksam över att jag inte vet hur framtiden kommer att te sig. Det är ganska skönt att leva i nuet och inte bekymra sig jättemycket över vad som kommer att hända härnäst. Givetvis funderar man och planerar och har drömmar, och det måste man få ha. Man får åtminstone försöka påverka framtiden i den riktning man vill ta själv. Men som sagt, livet kan förändras på bara en dag eller ett par timmar, och den ovetskapen, det är den som jag är tacksam över.

Det låter så klyschigt, och det är en fras som många tar till när man har mist något eller någon. Och nu är det jag som tar till frasen; Ta vara på de lyckliga stunderna. Njut av varje stund. Lev i nuet.

Jag är oerhört glad över att jag kunde hjälpa Farfar med hans glasögon förra helgen. Då fick jag åtminstone träffa honom en kort stund. Sen är jag ledsen över att jag inte tog mig tiden att hälsa på honom tidigare än vad jag hade tänkt. Och nu är det försent. I måndags somnade han in för alltid. Tror han saknade både Farmor och Mitzy så mycket att han ville träffa dem igen. Det var en tungt besked, men när tankarna har fått landa lite så är det med en lättnad jag kan tänka att han faktiskt har det riktigt bra. Han har dessuto haft det riktigt bra här hos oss också. Han har fått vara i sitt Dalarna varje sommar sen han började åka dit för 60 år sen och han har fått vara frisk och kry (bortsett från ett krånglande öga) och han fick somna utan smärtor.

Min bästa Farfar

Jag vet att du har det bra nu Farfar! Jag vet också att du är efterlängtad, du kan nu fortsätta dra dina vitsar och sjunga dina påhittade visor. Kanske ta en svängom med både Farmor och de andra damerna som uppskattar det. Du kan också ta dina promenader med Mitzy igen! Lev väl där du är!